Publicerade studier och rapporter 2022

Dessa kortrapporter redovisar tillämpningen av massflyktsdirektivet samt arrangemang och rättigheter för de personer som har fått temporärt uppehållstillstånd enligt direktivet. Den första rapporten handlar om vilka som omfattas av direktivet, hur registreringen genomfördes samt informationsinsatserna på plats. Den andra jämför hur EMN:s medlems- och observatörsländer har agerat för att skaffa fram boende och den tredje handlar om vilka rättigheter till service som dessa migranter har i nämnda länder.

De flesta av EU:s medlemsstater verkar för att attrahera internationella forskare och för att få dem att stanna i landet efter avslutad forskning. Hur det görs varierar dock, vilket denna kortrapport redogör för. Ett sätt att få forskare att stanna är att erbjuda ett tillfälligt tillstånd för att söka arbete eller starta eget företag. Pandemin gjorde också att mer flexibla processer togs fram för att till exempel få fler forskare inom vård och hälsa till landet.

Sekundära förflyttningar av tredjelandsmedborgare som redan har blivit beviljade tillstånd i en av EU:s medlemsstater men som av någon anledning söker tillstånd i en annan medlemsstat är fokus för den här kortrapporten. En utmaning när det gäller överföringen av dessa tredjelandsmedborgare är bristen på enhetlig rättslig grund liksom kommunikationen med landet i fråga. Kortrapporten bjuder också på statistik så som vilka nationaliteter det framförallt handlar om och antalet tredjelandsmedborgare som har lämnat in en ansökan i en annan medlemsstat.

Denna kortrapport kartlägger vilken policy som finns på plats för att säkerställa att lagligen bosatta migranter har tillgång till psykisk hälsovård. Kartläggningen visar på både likheter och skillnader inom EU. De flesta medlemsstater ger till exempel lagligen bosatta migranter samma rätt till hälsovård som andra boende i landet. Kortrapporten beskriver de olika utmaningarna liksom vilka åtgärder som finns på plats för att öka tillgången på psykisk vård.

Denna kortrapport kartlägger vilka incitament som finns för att återvända självmant inom EU plus Norge och vilken inverkan de har på tredjelandsmedborgares beslut om att återvända frivilligt. Det handlar om incitament som erbjuds både före avresa i till exempel Sverige och vid ankomst i destinationslandet, en del är finansiella bidrag medan andra utgörs av olika stöd så som till vidareutbildning, praktik eller medicinsk vård. En slutsats är att stödet i sig inte avgör huruvida en tredjelandsmedborgare återvänder utan andra faktorer så som vilka förutsättningar som finns i hemlandet för att försörja sig, säkerheten och huruvida det finns familjemedlemmar som behöver en.

Denna kortrapport kartlägger vilka bilaterala återtagandeavtal som finns mellan EU:s medlemsstater plus Norge och tredjeländer. Den undersöker också hur avtalen fungerar och vilken effekt de har i arbetet med att återvända tredjelandsmedborgare som saknar rättslig status att vistas i landet. Andra frågor som tas upp är hur återtagandeavtalen följs upp och utvärderas.