Det Europeiska Migrationsnätverkets (EMN) Inform "Practices and challenges in identifying victims of torture and/or ill-treatment in the context of international and temporary protection" har tagits fram i samarbete med Röda Korsets EU-kontor och Svenska Röda Korset. Rapporten jämför processer, skyddsåtgärder och vägledningar vid begäran om dokumentation vid tortyrskadeutredningar inom ramen för internationellt och tillfälligt skydd. Den lyfter även fram utmaningar och goda exempel, med ett särskilt fokus på Sveriges anpassade vägledning på området.
Informen syftar till att ge en översikt över hur insatser kring vägledning och utbildning i EMN:s medlemsländer (utom DK) och observatörsländer (NO, GE, MD, UA, ME, AM, RS) ser ut för att tidigt upptäcka och identifiera offer för tortyr och omänsklig behandling. Den belyser metoder för att identifiera tortyroffer bland personer som omfattas av tillfälligt skydd, för att få tillgång till sjukvård i enlighet med massflyktsdirektivet.
Enligt internationella lagar och föreskrifter om mänskliga rättigheter är förbudet mot tortyr en absolut rättighet, inga undantag får göras (på engelska non-derogable right). Omfattningen av identifieringen av tortyroffer inom internationellt skydd varierar dock mellan länder. I de flesta av EMN:s medlems- och observatörsländer begär handläggaren en tortyrskadeutredning, medan andra procedurer kan skilja sig beroende på vägledning och kriterier. Vissa länder har en lista över medicinska experter med särskild kompetens som kan utföra bedömningar och/eller specifika riktlinjer för vårdpersonal med relevant specialistkunskap.
Att identifiera offer för tortyr bland personer som omfattas av tillfälligt skydd är svårt. Arbete i rätt riktning visar att protokoll i flera EMN-länder har införts, behandlingscenter öppnats och kunskapshöjande insatser genomförts i syfte att uppmuntra sökanden att skicka in en anmälan.
Både utmaningar och goda exempel skiljer sig åt mellan EMN:s medlems- och observatörsländer. Bland utmaningarna listas begränsad dataåtkomst, offers tvekan att anmäla på grund av rädsla, skam eller psykisk ohälsa, brist på specialistutbildade psykoterapeuter, misstro mot myndigheter, språk- och kulturbarriärer.
Goda exempel beskrivs ofta som att fortsätta uppmuntra starkt samarbete, involvera flera aktörer tidigt i processen (t.ex. mottagningscenter), tillämpa tvärvetenskapliga metoder, samt främja flexibla processer och utbyte av information mellan ansvariga asylmyndigheter.
Trots otillräckliga data görs en uppskattning att bland sökande av internationellt skydd bodde omkring 400 000 tortyroffer i EU år 2010. Enligt samma rapport Länk till annan webbplats. visar en beräkning att mellan 30-60 procent av de asylsökanden som sökte sjukvård var tortyröverlevare. Forskning visar att dessa personer ofta lider av psykisk ohälsa som posttraumatiskt stressyndrom (PTSD), ångest, självmordstankar och depression. Det finns därför en enighet i rapporten att tillgång till vård och tillförlitlig dokumentation vid tortyrskadeutredningar är avgörande i ansökan om internationellt skydd.
Svenska Röda Korset driver behandlingscenter för personer som lider av trauma, tortyr och/eller omänsklig behandling. På dessa mottagningar genomförs även tortyrskadeutredningar enligt Istanbulprotokollet.
Sverige och länder som Frankrike, Irland, Italien och Norge erbjuder mer anpassad vägledning. I synnerhet har de ansvariga asylmyndigheterna i Sverige och Norge tillgång till vägledande dokument som innehåller råd om hälsorelaterade frågor.
De Svenska, Norska och Danska Röda Korsen rapporterade tillsammans om utmaningar.
Bland dem som sticker ut är:
Bland de goda exemplen lyfts fram samarbetet mellan de Svenska och Italienska Röda Korsen, ett samförståndsavtal (på engelska: Memorandum of Understanding) mellan Svenska Röda Korset och Migrationsverket för att fortsätta utveckla vägledning och dokumentation vid tortyrskadeutredningar. Det lyfts ett samverkansprojekt mellan Svenska Röda Korset och Region Skåne - DIKT – dokumentation, identifiering och kunskap om tortyr. Vidare pågår ett arbete mellan europeiska och nationella aktörer för att tidigt identifiera tortyroffer.