Den senaste EMN-informen om statslöshet i Europeiska unionen, Norge, Georgien och Serbien

EMN-informen ”Statelessness in the European Union, Norway, Georgia and Serbia” ger en jämförande översikt över de nationella rättsliga ramverken och riktlinjer om statslöshet i EMN:s medlemsländerna samt i Norge, Georgien och Serbien. Informen innehåller bidrag från 28 av EMN:s medlems- och observatörsländer och omfattar perioden fram till och med den 31 oktober 2025. Det är den senaste i serien av informer från EMN:s plattform för statslöshet; tre andra har tidigare publicerats under åren 2016, 2020 och 2023.

Statslöshet är ett globalt fenomen och förkommer även inom Europeiska unionen. Det finns cirka 4,4 miljoner statslösa personer världen över enligt siffror från FN:s flyktingorgan (UNHCR), i rapporten ”Mid-Year Trends 2025”. Ett viktigt tillägg i denna inform är det nya kapitlet om statslöshet i EU:s migrations- och asylpakt. I kapitlet beskrivs olika aspekter av statslöshet och den senaste utvecklingen på området inom ramen för pakten lyfts fram.

Bakgrund

I slutet av 2024 uppskattade FN:s flyktingorgan (UNHCR) det totala antalet statslösa personer i EU till 340 000, inklusive statslösa individer och personer med obestämd nationalitet. EMN-rapporten från 2021, ”Measuring progress to address statelessness in the EU and Georgia”, drog dock slutsatsen att det inte finns något sätt att beräkna antalet statslösa personer utifrån officiell statistik i EU, på grund av avsaknad av jämförbar statistik. Statslöshet innebär att en person saknar medborgskap eller att en person inte erkänns som medborgare i något land. Det kan göra det svårt att få tillgång till grundläggande mänskliga rättigheter, andra typer av rättigheter och samhällstjänster

De två viktigaste internationella instrumenten som behandlar statslöshet är 1954 års konvention om statslösa personers rättsliga ställning och 1961 års konvention om begränsning av statslöshet.

Övergripande slutsatser

• 24 EU-medlemsstater samt Norge, Georgien och Serbien har tillträtt 1954 års konvention om statslösa personers rättsliga ställning (1954 års konvention).
• 21 EU-medlemsstater samt Norge, Georgien och Serbien har tillträtt 1961 års konvention om begränsning av statslöshet (1961 års konvention). Antalet stater som har tillträtt har fortsatt att öka under senare år, då vissa medlemsstater har slutfört eller drivit vidare sina ratificeringsprocesser av 1961 års konventionen.
• Det finns inget harmoniserat sätt bland EU:s medlemsstater gällande förfaranden för att fastställa statslöshet.
• I de flesta medlemsstater har en person som erkänts som statslös inte någon automatisk rätt att stanna i landet, vilket innebär att statslösa personer måste ansöka om uppehållstillstånd på andra rättsliga grunder.
• Tillgång till utbildning, arbetsmarknad och välfärdstjänster beror inte på att personen får status som statslös, utan på om personen får uppehållstillstånd.
• De flesta medlemsstater underlättar i viss mån tillgången till medborgarskap för barn som föds statslösa inom deras territorium. Detta sker ofta genom principen om ius soli (principen om medborgarskap baserat på landet man föds i) under vissa villkor, eller genom förenklad naturalisation. Endast hälften av EU:s medlemsstater har regler som ger tillräckliga skyddsåtgärder mot statslöshet vid födseln.
• I de flesta medlemsstater saknas helt eller delvis regler som gör det möjligt för barn som fötts under resan till EU att få ett födelsebevis eller motsvarande handling i det land de anländer.

Urval av exempel i EMN-länder och Sverige

• Nio EU-medlemsstater (Bulgarien, Tjeckien, Spanien, Frankrike, Ungern, Italien, Luxemburg, Lettland, Nederländerna) och Georgien har ett särskilt förfarande för att fastställa om en person är statslös.
• Till exempel har Tyskland, Slovenien och Norge inget särskilt förfarande för att fastställa statslöshet. Frågan kan istället prövas i andra administrativa processer– bland annat vid prövning av skyddsstatus, medborgarskap och uppehållstillstånd.
• I Sverige kan statslöshet fastställas i samband med att en ansökan om uppehållstillstånd prövas av Migrationsverket eller när en person registrerar sig hos Skatteverket. I sådant fall kan Skatteverket vidta ytterligare utredningsåtgärder. Ingen av de två myndigheterna har ett särskilt förfarande för att fastställa statslöshet eller konsekventa administrativa riktlinjer.

EU:s migrations- och asylpakt

Genom EU:s migrations- och asylpakt har det införts åtgärder för att förbättra identifieringen av statslösa personer och stärka deras skydd.

Pakten introducerar en gemensam definition av statslösa personer, i enlighet med internationell rätt. Det tydliggör också medlemsstaternas ansvar och skyldighet att erkänna statslösa personer och att säkerställa att de får de rättigheter som de ska ha enligt internationellt rätt.